"Ibland kan jag känna mig så hel, så lycklig, så helt rakt igenom lycklig. Ibland kan jag känna mig så tom, helt utan något och då kan jag inte ens le. Igår var en sådan dag då jag skulle ha kunnat lagt mig någonstans och bara gråtit i timmar, jag grät, mycket, men jag låg ingenstans och gav upp. Jag var med mina underbara vänner som fick mig att stanna på fötter, jag älskar er så mycket.

Det mesta hända igår, eller i alla fall tillräckligt av det värsta för att jag skulle bli förkrossad. Det känns idag som om jag förlorade allt, som om hela mitt liv bara rasade i kras framför mig. Nu hände det inte, visst förlorade jag en hel del, en stor del av mig som aldrig kommer tillbaka... men sånt händer och nu måste jag få chansen att bli hel igen, så snälla, jag orkar inte mer, jag behöver en paus."

<-- före sommaren - efter sommaren -->

Det där skrev jag dagen efter skolavslutningen, alltså första dagen på sommarlovet. Jag mådde förjävligt. Men nu, en vecka efter sommarlovet är slut kan jag titta tillbaka och le mot allt det där, för hade inte det hänt, hade jag inte stått där jag står idag. Utan honom hade jag inte insett hur mycket jag älskar alla mina vänner, utan mina vänner hade jag aldrig vågat ta steget att satsa på honom, utan honom hade jag aldrig börjat prata med honom. Utan honom och hans svek hade jag aldrig träffat honom och varit lycklig de där veckorna, och utan honom och det han fick mig att inse hade jag aldrig älskat honom så mycket som jag gör idag, för då hade jag aldrig fattat att han är den enda som alltid gör mig hel igen.