Jag känner hur jag ramlar isär och jag vill bara låta allting gå. Jag är så glad, glad för att ha dig här, men samtidigt så kan jag känna hur du är så långt borta. Ibland kan jag känna att jag inte finns där för dig, att du inte ser mig. Jag undrar vad du tänker, hur du känner, men jag vill ju inte vara för nära, vara för mycket. Jag låtsas som om allting är bra, och det är det väl? Jag har det jag önskade, men nu vet jag inte om det är värt det. Jag känner hur någon får mig att vara lycklig och tycka om mig själv, hur någon finns där att prata och skratta med, någon som förstår mig och inte backar undan från min närhet, jag önskar att det vore du, men det är det inte.

Så ensam går jag i regnet, tänker på dig och fäller några tårar, fast det märks ju förstås inte för att ansiktet redan är blött av regndroppar. Jag hör hur min telefon ringer och önskar såklart att det är du hjärtat, men när jag försiktigt tar upp mobilen ser jag att det är någon annan som önskar att jag vore där. Jag ler för mig själv, för jag tycker om denna personen, jag tycker om hur denna personen får mig att känna, men jag tänker inte på det mer för jag vill inte att något ska hända. Plötsligt slår det mig, flera telefonsamtal från denna personen efter - slår det mig att denna personen finns närmare mitt hjärta än du, att denna personen kanske bryr sig mer om mig än vad du gör och jag om den... han... honom. ♥