Ni ska bara veta hur trött jag är på killar, inte själva killarna, utan på hur de tränger sig in i huvudet på mig och aldrig vill försvinna, och egentligen pratar vi inte heller om killar, en kille, bestämd form, närmare bestämt. Jag har helt ärligt aldrig tänkt så mycket på denna kille förut, inte brytt mig om vilka tjejer han tycker om eller vilka skämt han skrattar åt, jag har aldrig riktigt brytt mig om hur nära mig han är eller hur nära honom jag är, nu är det allt jag kan tänka på, allt som har med honom att göra, jag vill alltid känna hans lukt, alltid känna värmen från hans kropp och alltid höra hans röst. Jag vill inte göra det, jag vill inte att han ska vara så förbannat bra jämt och jag vill inte gilla honom så förbannat mycket för jag vet att han inte känner samma sak. Så här sitter jag, ensam, och försöker att ignorera honom, försöker att låta honom tro att jag inte alls tänker på honom varje minut, men det är så svårt för jag vill bara höra de orden att han gillar mig igen, att han bryr sig om mig. Det kommer aldrig hända, jag vet det, men jag lurar mig själv hela tiden och hoppas, men nej. Det händer aldrig, för han gillar någon annan.