Jag skriver många texter här nu, kanske borde jag inte, men det är bara fullt i huvudet just nu. Jag bara sitter här och verkligen hatar den där känslan av att sakna någon, jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte. Jag vill bara kunna glänsa med ett bra liv och le så jävla mycket så att h*n får se att jag mår bra ändå, att jag faktiskt har gått vidare och mår bra. Har jag gjort det? Om inte, då är det på tiden att jag gör det. Men varje dag går jag, jag går och går men det känns som om jag inte kommer någonstans. Det känns som om jag står på samma plats som jag gjorde den första september, det var så länge sedan nu, ändå känns det ibland likadant som det gjorde då. Varför är det så? Det är så meningslöst, onödigt och sårande. Jag vet inte ens varför jag mår dåligt när jag ser ditt namn, varför det gör så ont att se ditt leende överallt så fort jag startar datorn, det gör så ont att bara minnas alla de där jävla orden som sagts, jag hatar det. Och vad jag hatar mer är när jag sitter här och k-ä-m-p-a-r för att inte tänka på dig, kämpar för att inte skriva till dig, ibland är det så svårt att jag bara faller ihop och gråter. Jag önskar att jag kunde låta bli, bara låta dig vara, showen är över nu, det är slut och jag är den enda som sitter kvar i salongen. Jag hatar att behöva kämpa varje dag för att låta dig vara, kämpa varje sekund för att inte påminnas om dig, och nu insåg jag precis att det här bara är början.