Okej. Nu är det såhär, att ibland får jag panik och vill bara slänga ut datorn och aldrig mer ser den, därav kan det komma sånadär helt random "bloggpauser" som oftast bara håller i typ... en dag för mig. Mina känslor är berg-och-dalbana nuförtiden som ni kanske märker, eller det har varit så i några månader. Men nu ska det bli ändring! Inte för bloggens skull, utan för min skull.


Jag orkar inte springa samma runda om och om och om och om igen, jag är trött på det nu. Det kommer en stund, det behöver bara vara någon minut, några sekunder, då man inser att faktiskt så finns det inget att gå tillbaka till. Det hjälper inte att försöka säga något som man redan sagt förut för att det inte finns mer att säga, det finns inget som kan ändra. Ingenting kommer bli som förut, vad jag än gör. Därför måste man fortsätta att gå, det hjälper inte att titta bakåt, bara framåt. "Livet går vidare". Det är så många meningar som är sagda som har fastnat i mitt huvud och kanske kommer de alltid att vara där, kanske kommer jag att sitta där när jag är 70 år och fortfarande ha samma meningar och ord i huvudet, tänka samma tankar om hur jag kände, eller känner. Men man måste gå vidare, jag tänker inte försöka längre, jag är så trött på att bli sårad och är jag värd en chans, visst, ta den, för jag kommer inte att svika dig som förut. Men är jag inte värd en chans, låt mig då fan inte tro det. Jag är trött på att få mina känslor omkring-kastade, trött på att du gör narr av mig.
Personen som är "du" och "dig" kommer förmodligen inte ens läsa det här, inte ta sig tiden till att ens bry sig om hur jag känner, kan inte klandra honom/henne. Men om. Jag står kvar på samma plats och väntar föralltid.