Så jag sitter här en torsdag och tänker. Tänker på honom och att jag nog ändå saknar honom ganska mycket när jag känner efter. Jag har ju försökt, gömt det långt, långt därinne och hela tiden kämpat för att glömma den där känslan, men den finns där och den kommer fram så fort den känner för det. När man inte har pratat med en person på en viss tid går tiden vidare, man lär sig att leva utan varandra. Livet går vidare. Jag ville så gärna stå där jag står idag, men nu vill jag bara backa och göra om allt, skiter i tårarna, det var det värt, tror jag. Jag måste sluta.
Men om han bara visste hur ont det gör att försöka, men inte få något tillbaks.


Man ba: tja ful utan mun !