"Så jag har vaknat varje morgon med den där elden inom mig, det där hoppet som brinner mer och mer för varje dag. Imorse, eller snarare inatt, när jag vaknade, kände jag bara hur elden var försvunnen, det enda som fanns kvar var den minsta lilla glöden jag visste kunde existera. Det var när jag insåg det, som tårarna började rinna, och rinna, de lät min kudde få stora blöta fläckar. Jag kunde inte sluta, fick inte luft. Ville bara somna om igen och leva i den där drömvärlden där allt är bra igen. När jag tänker tillbaka känner jag en känsla som inte riktigt går att beskriva, det enda jag kan tänka på är att OM jag kunde vrida tillbaka tiden, jag önskar så mycket att jag kunde göra det, för då skulle jag ha gjort allting så mycket annorlunda.
Varje gång jag hör din röst förändras hela min värld. Jag trodde att jag hade kommit över dig, att vänskap var allt jag ville ha, jag menar, så borde det vara, efter allt som hänt och efter all den här smärtan jag har känt. Men ändå, ändå, ändå, ändå känner jag den här hungern av oss, jag tror jag kommer svälta ihjäl. Varje gång jag läser texterna du lägger upp minns jag den där värmen när de var om mig, fast jag inte borde minnas det. Jag borde låta allt gå, bara glömma, precis som alla andra kan, varför kan inte jag? Varför kan inte jag bara skita i det där, bara släppa det och gå vidare? Jag tänker på det varje dag.
Jo, för att jag har hittat det jag letat efter, solen bland stjärnorna, den vackraste diamanten av alla miljoner. Men jag kan inte få det, det är så nära att jag nästan kan röra vid det, som jag gjorde förr, men det bara slinker undan och det känns som om jag springer, springer och springer men kommer ingenvart. Jag hatar det här, och många gånger ställer jag mig själv frågan "varför just jag?" "