Jag lever i en drömvärld, allt hänger på hoppet, jag lever för att jag hoppas. När jag tänker efter så är det vad jag gör hela tiden, hoppas och hoppas. Tänker att "tänk om", drömmer om att en dag så ska vi stå där. Men fan asså, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan att jag är här. Om jag fick bestämma skulle jag varit borta härifrån för längesen! Det är så lång tid, så sjukt jävla långt tid och när den är över kommer allting redan ha hunnit försvinna. Jag vill dit nu, inte sitta här och bara vänta ut hela jävla livet. Jag är så trött på det här, varför ska det vara så svårt?! Varför kan vi inte bara hålla om varandra, varför kan vi inte ligga bredvid varandra, varför får jag inte somna till hans andetag och hans hjärtslag, varför får jag inte älska honom så mycket som bara jag kan, varför får jag inte visa honom att han är den enda jag vill ha och behöver?! Jo, för att jag är här.
Och nu fattar ni säkert ingenting, det är väl själva poängen, jag vill inte skriva så att ni förstår just nu, jag vill skriva så att jag kommer minnas hur det känns.
Jag har ont i huvudet.