Du sa att du älskade mig, att jag aldrig skulle glömma det.
Nu tror jag inte ens att du skänker mig en tanke, en vecka senare.
Jag tror inte ens att du saknar mig, inte ens lite.
Jag vågar inte tro det, inte ens för en sekund.
För det gör så ont att sakna någon som inte saknar en tillbaka.

Du kanske tror att jag inte vill skriva med dig, inte ens höra av dig,
men om du läser det här (för jag är ganska säker på att du vet vem du är),
så vet jag att du vet att allt jag gör varje dag är att vänta,
vänta på att du ska höra av dig.