Hela bloggen är full av alla dessa texter nuförtiden, men jag tänker inte säga "förlåt" eller något liknande för att jag bombar, det behövs, det är skönt, det känns som om jag får bort något tungt som trycker ner mig och jag blir en aning lättare. Så jag måste skriva ner nu att den här sommaren har varit full av "turbulens". Hjärtat har farit fram och tillbaka och inte förrän nu har jag insett att det är dags att ta det tillbaka, för han som har det just nu är inte värd det och han behöver det inte, han behöver inte mig, inte längre. Kanske var han värd det förut, när vi fick varandra att må bra. Jag var en vandrande sol, så lycklig och stolt med livet trots att det fanns gropar, men det gjorde inget, för han hjälpte mig hoppa över dem. Varje minut vi pratade med varandra var de bästa stunderna i mitt liv, det var så lätt, han älskade mig för den jag var och när jag var ledsen fick han mig alltid att må bra, han gjorde mig hel och det verkade vara så enkelt. Han var trots allt det bästa jag visste, hade allt jag ville ha, jag blev kär i den personen han var, förmågan han hade att alltid säga de rätta orden är något som alla inte har, man kunde prata med honom, vi delade både skratt och tårar, därför blev jag kär i honom, jag behövde honom och då menar jag det verkligen. Varje gång vi var tvungna att lägga på sa han "jag älskar dig" och då gick det som en ström genom hela mig, när han sa att han älskade mig och jag trodde på det. Jag var så himla glad. Sedan kom då den där onsdagen, det var andra veckan i skolan och samma kväll var det dags för första dansträningen, livet lekte och jag var nog lyckligast i världen trodde jag. Jag hade varit ute efter skolan och träffat lite kompisar, haft riktigt kul med min bästa vän och när jag kom hem ringde jag dig och vi pratade. Pratade om allt som hände, du kollade på film kommer jag ihåg, en skate-film, själv satt jag på golvet och såg på mig själv i spegeln, det där leendet, det kändes som om jag flög i himlen varje gång du skrattade. Du sa att du älskade mig, jag sa att jag älskade dig mer, du sa att du älskade mig mest. Sedan sa du: "jag kan inte tänka mig någon annan". Du sa att jag skulle ringa när jag kommit hem efter dansen och när jag kommit hem skickade jag ett sms och skrev att jag var hemma. Du hade ändrat dig och ville inte prata nu, för det var något du tänkt på sååå länge. "En sak bara är att..". Du ringde mig sedan och då kunde jag inte sluta gråta, det var över då. Samma kväll som du sagt att du inte kunde tänka dig någon annan. Det tog dig en jävla timme att komma över mig och det tog mig en jävla sekund att börja tro att allt bara varit en lögn. Så där satt jag sedan, grät och grät för att jag inte längre visste vart jag skulle ta vägen, visste inte om jag skulle skratta eller gråta över att jag verkligen litat på det du sagt. Jag kände mig så tom så jag bara skakade, kände mig som ett tomt skal och visste inte vart jag skulle ta vägen. Tårarna bara rann och händerna skakade, hela jag skakade. Det fanns inte i min verklighet att du och jag inte fanns längre, det kändes som om jag skulle dö. Tillslut blev det väl dags att sova, den onsdagen sista augusti. Jag låg i min säng och såg in i väggen, jag kommer ihåg det som om det vore igår, jag frös fast jag var varm, skakade fast jag låg still, grät fast tårarna var slut. Det var riktigt svårt att sova då, det gick liksom inte, jag var så rädd och så orolig. Jag var utan dig nu, hur skulle då dagarna sluta? När det var du och jag visste jag att varje dag skulle bli bra för att jag hade dig, vad som än hände gjorde du mig hel igen, men utan dig, hur skulle jag då klara mig?

Jag hade velat skriva detta med "hon" istället för "jag" och kanske lite mer noggrant, så att det skulle se mer proffesionellt ut.
Men orden bara rann ut, och nu är dom nog slut.