There's never a right time for saying goodbye.

Jag tror jag tar och kollar på lite Robinson på tv4play,
bara för att jag inte sett ett enda avsnitt den här säsongen vilket annars brukar vara en vana.
så hejdå :*


Asså... shit. Det var faktiskt riktigt jobbigt att se på mobilskärmen, se att den som ringde var "♥". En ilning åkte genom hela min kropp och när jag hörde din röst var det som om alla de grå molnen på himlen över oss försvann, samtidigt som det snabbt mulnade på och en tung regnskur sköljde över mig. Jag var rätt stum, lät förmodligen förkrossad eftersom det var bara de känslorna som vågade visa sig. Vände mig om och mötte min bästaväns blick och jag tror hon såg i mina ögon hur det blixtrade, hur det regnade, hur det var strålande sol... hur jag grät inombords och fylldes av oro. Min bästavän, ja, hon är nog den enda som kan se mig i ögonen och utan att prata veta exakt hur jag mår, hon som kan höra på min röst när något är fel. Hon lät mig ta några steg bort, prata lite med dig, även om det var svårt, kanske var det det svåraste jag gjort under dessa dagar. All den där tiden då jag suttit och gråtit var inget mot detta. Samtidigt som detta kanske också var det bästa under dagarna.
Då du ringde och pratade som om allt var som vanligt, eller, inte som vanligt, men som om inget av detta någonsin hänt. Som om dessa två veckor bara är utsuddade nu och försvunna någonstans långt bak i livet, så långt bak att det inte ens räknas längre. Jag önskar att jag lika enkelt som dig kunde glömma det som var.