"I januari fyllde jag 13 år. Då var jag mest för mig själv, hatade mitt utseende och ville inte visa mig bland folk, tyckte inte att jag dög som jag var. Så jag stängde in mig, drömde mig bort till en annan värld, följde tv-serier och nördade filmer osv... ja... ni kanske fattar hur jag var. Tråkig och ful blev jag och jag var en dum tjej som inte fattade att man måste gå för att komma någonvart.
Jag gömde mig bakom överredigerade bilder, blev näst intill beroende av att ta bilder på mig själv för att bevisa att jag var fin någonstans överhuvudtaget. Jag blev kär, eller kär och kär... jag blev "intresserad" av en kille på skolan och ändrade jämt och ständigt på personen jag var för att få honom att märka mig, jag gjorde mig till för att han skulle tycka om mig, vilket var ett stort jävla misstag."


"Jag dansade en hel del, satsade det mesta på det och skolan. Jag slutade även vara singel efter 2 år, men samma kille som det varit senast. Jag ångrar det inte, men det var väl inte det mest seriösa och bästa om man säger så... det bara hände, typ.
Jag har inga fler bilder från dessa månader, det hände inte så mycket. Livet rullade vidare, jag kom ut lite mer, gav mer tid till mina vänner och började att bli lite mer nöjd med mig själv.
Efter att jag insett att saker faktiskt går om man vill, började jag att se mig själv i spegeln och se saker jag tyckte om med mig själv istället för att hela tiden se de saker jag inte tyckte om. Livet blev lite ljusare."


"Sista dagen på vallhovskolan kom och vi fick sommarlov. Det var då livet började på nytt kan man säga, jag fick ny energi och mådde jättebra, var lycklig och levde livet.
Jag åkte på semester i 2 veckor med min familj till Spanien och det jag tänker skriva nu kanske låter jätteknäppt, men det var ett stort steg. Vi äger ett hus där och jag hade inte varit utomlands på 2 år för att jag inte ville åka dit, det fanns så många minnen där och jag var inte redo att släppa taget för ett tag och bara åka bort från allt här hemma i Sverige. Men jag gjorde det och jag saknade mina vänner så sjukt mycket, men jag hade det jättebra och många saker lät jag gå då, jag blev lättare och friare på något sätt. Man fick en chans att börja om när jag kom hem."






"När jag äntligen kom hem insåg jag hur mycket jag älskade Lisa, hon blev snabbt min bästa vän och vi spenderade den mesta tiden tillsammans."

"Sen... sen vände allt. Man kan säga att man kan dela upp mitt 2011 i två delar, och efter detta kommer den bra delen. Jag började prata och chatta med A, han fick mig att se hela livet och hela världen från ett annat perspektiv. Han fick mig att inse att det finns personer som man kan prata med här i världen, det finns hopp, det finns personer som förstår och det finns personer som man kan lita på och verkligen älska. Vi var vänner, bra vänner och mina känslor utvecklades, ganska fort. Jag hade tänkt på honom egentligen ett helt år innan då han haft kontakt med min kompis, jag visste vem han var och allt sånt där, men jag hade aldrig vågat ens tala om för honom att jag existerade, jag trodde väl inte att han någonsin skulle kunna bli intresserad av någon som mig. Men vi lärde känna varann och jag ångrar absolut inte en enda sekund, han är min hjälte."

"Vi hade ett uppehåll ett litet tag, men det var tillräckligt länge för att jag skulle träffa F, han som vände hela min värld upp och ner och ledde mig in på en helt okänd väg och jag rusade på för snabbt."


"Jag tvivlade på vad jag kände och orkade inte gå och fundera, så jag avslutade det hela och sedan hände något mer och jag fick det som jag ville ha det, tillslut. Jag och A. För ett tag var jag den lyckligaste tjejen jag trodde fanns, det bara bubblade inom mig hela tiden.

Men livet var nog lite för bra för att vara sant och allting måste ju sluta någongång och jag blev så djupt sårad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men det var ju inte hans fel, det vet vi alla. Jag mådde riktigt dåligt ett tag, hade ingenstans att ta vägen kändes det som, hade ingen att prata med och allt var bara dåligt.
Jag trodde att han hade lämnat mig förevigt, men sedan började han ringa igen och vi pratade en hel del, allt blev bra igen. Mina vänner sa att det var fel och att jag borde inse vad han gjort mot mig, men jag var blind, så blind av kärleken att jag inte kunde förstå (fast jag sagt det till mig själv) att risken att bli sårad igen fanns där. Och så blev det ju förstås, ännu en gång."
"Jag insåg ganska snart att det inte funkade, att mina tankar hela tiden drogs tillbaka till honom och hans röst, hans leende, hans skratt, hela honom. Så på lördagen ringde jag, var så nervös att jag skulle ha kunnat dö. Visste precis vad jag skulle säga och hade tänkt igenom det hela säkert tusen gånger, men när jag hörde hans röst på andra sidan luren blev jag helt stum och allt det jag tänkt säga lät bara idiotiskt. Så jag sa bara som det var, vad jag ville ha sagt. Den dagen pratade vi i 2 timmar om allt och dagen därpå pratade vi också länge."


"Sedan kom måndagen, den där måndagen den 26 september. Jag hade precis kommit hem från skolan och den morgonen hade allt varit så bra (";*"), jag loggade in på facebook och såg det där som fick allt syre i hela rummet att frysa och jag tappade andan, lät bara allt det jag hoppats på falla iväg. Jag gav upp, den 26 september."


"Det är september nu, den 28:de, vi har inte pratat på snart 3 dagar... jag har lärt mig att leva ändå, fått in en rutin så att dessa tankar inte ska våga sig fram. Saknaden... och resten kanske ni redan vet. Men det känns så konstigt, det känns som om dagarna bara passerar och allt är bara så... tomt. Sedan dess att vi började prata har det aldrig gått så länge som 3 hela dagar utan att vi hört av varandra, aldrig. Det känns som om han inte behöver mig nu, jag tror inte att han gör det heller, för han har ju henne."