Det är lite jobbigt det där, vissa minuter mår jag så bra så det är svårt att förklara. Se honom gå förbi i korridoren gör mig... glad. Det får mig liksom att glömma allt det där som fick mig att börja gråta dagarna innan.


Sedan märker jag att hennes ögon ser rakt igenom mig, jag känner henne knappt, vi är bara vänner, litegrann. Men hon ser på mig och jag vet att hon vet hur det är. Jag skrattar och ler, fast jag egentligen bara skulle kunna lägga mig ner och gråta en hel flod. Jag borde hata personen som fick mig att må såhär dåligt, jag borde hata honom så jävla mycket, men istället skyller jag och hatar mig själv. Jag skyller allt på mig själv, att jag inte var tillräcklig, och när jag tänker på det nu, så är jag nog inte tillräcklig för honom, hur mycket jag än vill.