Visst har man varit med om att någon gång förlorat sig i någon annan? Jag har aldrig riktigt förstått vad man menat med det, men jag tror jag har fått en egen uppfattning av det nu. Jag har tyckt förskräckligt mycket om en kille länge nu, sedan i juli förra året, alltså juli 2011. Det räckte med bara första ordet så var jag såld, helt klart. Jag har aldrig mött någon som är så bra som honom, allt han säger och gör är alltid rätt, i mina ögon. Det kanske inte alltid är så bra att känna så, för ibland, ofta, känns det som om han skulle kunna göra vad som helst, såra mig så djupt, men ändå skulle jag fortsätta jaga honom, för att jag vill ha honom. Vissa dagar kan jag inte minnas mig själv och allt hela tiden är bara honom, så jag skriver, jag ringer, jag gör allt för att få prata med honom och jag vill ha ständig kontakt med honom. Jag blir tjatig, tjatig, tjatig och jag hatar det för jag vill inte vara sån, det vill jag inte. Så jag stängde av och gömde mig, samtidigt som jag strömmade tillbaka in i världen hittade jag mig själv någonstans inne i mitt huvud, bortglömd, för han tog över mig och jag förlorade mig själv i honom. Man kan ju undra varför jag skrev det här... det gör jag också.