Jag hade tänkt att jag bara skulle vara tyst nu, men det känns som om jag ska explodera snart och det känns som om någon har tagit en kniv och gröpt ur mitt hjärta. Det är konstigt hur man kan spendera så mycket tid med någon men ändå aldrig riktigt känna något, och det är konstigt hur man kan träffa någon i 2 timmar och känna hela världen. Det går inte riktigt att beskriva något överhuvudtaget, det bara är såhär det är och det är bara så slut som det kan bli, slut överallt, slut i hela min kropp och slut från alla vinklar i alla hörn. Hur kunde något som kändes så rätt, vara så fel? Orka grubbla då. Orka stänga in sig själv över något som inte kan ändras, orka orka orka vara så jävla ledsen hela tiden. Nej fan jag vill inte, vill inte gråta, jag vill orka orka orka stå och jag vill orka le. Det gör ondast när man ler för att inte gråta. Kanske är varje slut en början på något nytt. Hur kan jag ens sitta och skriva det här? Spyr på mig själv. Fast nej. Det är som det är. Allt är bara som det fucking är. och jag vet, jag vet att det blir bättre med tiden.