9 mars 2012
Jag kanske inte fattade riktigt vilken tur jag hade som hade honom förrän det var över. och det var mitt fel att det tog slut också, jag var patetisk, trodde inte att han ville veta hur mycket jag älskade honom, eller inte ville att jag skulle bry mig så mycket som jag gjorde. Men han kanske inte kände samma sak längre, men jag borde ändå ha visat hur jag kände. Tillslut glömde jag ju det viktigaste av allt: älska honom. Jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden, för nu finns det inget "försöka igen" längre, vi har redan försökt igen. Men varför, varför, varför? Varför får han inte vara den för mig? Det var som om all luft gick ur mig när de höll om mig, Emma och Lisa, kramade om mig och sa att allt skulle bli bra. Jag bara stod där mitt på gatan i deras famnar och grät, grät tills jag knappt kunde andas. Varför visade jag honom inte hur glad jag var? Varför stannade jag upp och tyckte att vissa saker han gjorde behandlade mig illa? Dagarna går bara nu, det enda jag gör är att försöka överleva den ena minuten och sedan den andra, och nästa, och nästa. Det har gått bra hittils. En dag. Nu är det bara miljontals dagar till.