Jag är så svag, kan inte stå rakt. Kan inte hålla mig till livet bara följer dig som vanligt. Trots alla tårar och svek och trots att min tro är svag, så älskar jag dig varenda jävla dag. Jag bara vet det inom mig att du är han jag vill ha, för du gör mig till tjejen som jag alltid velat va. Jag kanske tror för mycket och jag kanske överdrev, men det känns ju så rätt, hur kan det då vara fel?

Josefine Olsson



















Kanske världens sämsta sanningar, men jag fick lite trångt i huvudet för tillfället.

".. sen försöker man att glömma och gå vidare, lämna allting bakom sig men allting bara kommer tillbaka varje kväll när man ska sova. man önskar att man inte minns, men man gör det. och då undrar jag hela tiden "om jag är stark och lämnar -----, vem ska då ta hans plats?". vem ska jag prata med på kvällarna om allt som hänt under dagen. vem ska kunna få mig somna sådär leende och lycklig varje kväll. det går ju inte. jag fattar inte. ja. kärleken är så jävla fucking blind att jag snart cuttar ut ögonen. godnatt, jag älskar dig ♥"

Jag skriver många texter här nu, kanske borde jag inte, men det är bara fullt i huvudet just nu. Jag bara sitter här och verkligen hatar den där känslan av att sakna någon, jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte. Jag vill bara kunna glänsa med ett bra liv och le så jävla mycket så att h*n får se att jag mår bra ändå, att jag faktiskt har gått vidare och mår bra. Har jag gjort det? Om inte, då är det på tiden att jag gör det. Men varje dag går jag, jag går och går men det känns som om jag inte kommer någonstans. Det känns som om jag står på samma plats som jag gjorde den första september, det var så länge sedan nu, ändå känns det ibland likadant som det gjorde då. Varför är det så? Det är så meningslöst, onödigt och sårande. Jag vet inte ens varför jag mår dåligt när jag ser ditt namn, varför det gör så ont att se ditt leende överallt så fort jag startar datorn, det gör så ont att bara minnas alla de där jävla orden som sagts, jag hatar det. Och vad jag hatar mer är när jag sitter här och k-ä-m-p-a-r för att inte tänka på dig, kämpar för att inte skriva till dig, ibland är det så svårt att jag bara faller ihop och gråter. Jag önskar att jag kunde låta bli, bara låta dig vara, showen är över nu, det är slut och jag är den enda som sitter kvar i salongen. Jag hatar att behöva kämpa varje dag för att låta dig vara, kämpa varje sekund för att inte påminnas om dig, och nu insåg jag precis att det här bara är början.

Asså hur fan kan folk tycka att det här är okej och kul?
Jag tycker att det är helt jävla sjukt att man ens orkar sitta och redigera en sån där bild, hur frisk kan man vara om man vill att en människa ska dö så mycket? Det är inte ens kul att se, det är bara hemskt och sjukt. Jag brukar inte lägga mig i och "skydda" Justin Bieber, men börjar det inte gå lite över gränsen när folk gör sådär? Kan man inte bara låta killen vara känd och må bra, måste man sitta och önska att han ska dö? vem och vad skulle det hjälpa? åh jag fattar inte, så läskigt och vidrigt så det är inte sant.

- "It feels just like I'm sinking, and I claw for solid grounds. Pulled down by the undertow, never thought I could feel so low."
Jag tänker inte låta någon förstöra för mig igen, inte låta någon göra mig lycklig för att sedan ta allt ifrån mig. Det är bra nu, kanske var det "bättre" förr, jag minns inte riktigt. Efter en tid glömmer man nästan känslan någon person gav en, det var så länge sedan nu, flera månader, faktiskt. Jag minns vissa stunder som om de vore igår, jag minns hur jag grät, hur jag skakade, hur jag frös fast jag var varm och jag minns att varje gång jag hörde hans namn så gick en stöt genom hela min kropp och sedan blev jag alldeles varm. Nu blir jag kall. Önskar att jag bara kunde sluta reagera överhuvudtaget på hans namn. Kanske kommer jag aldrig att kunna göra det, alltid kommer han att äta sig in i mitt huvud och aldrig låta mig få ro. Ibland vill jag bara stänga allt ute och springa till månen där jag får vara ensam, bara för mig själv och ha mina deprimerade tankar och bara vara ledsen, sårad och forever alone. Ibland vill jag bara bryta ihop och gråta, jag tror att man måste göra så, för att sedan kunna resa sig igen och se världen på nytt, ungefär som att börja om och hela tiden göra det bättre och bättre och tillslut behöver man inte gråta över honom mer. Tillslut är han bara ett minne.

Jag antar att det inte finns något annat jag kan göra än att glömma dig, jag tror vi håller på att glömma varandra redan och det sårar mig, för jag vill inte, jag vill inte glömma dig, jag vill ha dig i mitt liv, prata med dig om allt som händer varje dag. Vill stötta dig och hjälpa dig upp när du faller, jag vill veta att varje gång jag är ledsen finns du där. Nu vill jag inte ringa längre, vill inte störa dig. Jag kan strida, kämpa och kriga för dig, men hjälper det? Livet bara svishar förbi, kanske är det verkligen så att det inte spelar någon roll hur mycket man tycker om en person och hur mycket man än tror att man kommer vara så nära en person resten av sitt liv, räcker det med några veckor, så är man längre ifrån varandra än någonsin.
Kommer du ihåg alla gånger du torkat mina tårar med dina vackra ord?
Kommer du ihåg alla gånger vi bara lyssnat på varandras andetag?
Kommer du ihåg alla timmar som vi skrattat åt massa dåliga skämt?
Vet du hur mycket jag försöker för att göra dig glad när du är ledsen?
Vet du hur många fjärilar du fått flaxa i min mage?
Vet du hur bra humör du alltid fått mig på när jag mått dåligt?
Vet du hur mycket jag saknar dig?

En av de bästa känslorna som finns är att vara glad och lycklig, för det man har och för hur det är. Just nu lyssnar jag på musik jag lyssnade på under sommaren, låtarna jag grät till eller var ovanligt kär och glad till, jag älskar det. Jag blundar och minns precis hur det kändes och för några sekunder känns det som om jag är tillbaka och jag kan nästan känna hur solen brände mot mina kinder, hur det pirrade i hjärtat och magen, och den där känslan av att vara levande och leva.
sommar tvåtusenelva

Okej. Nu är det såhär, att ibland får jag panik och vill bara slänga ut datorn och aldrig mer ser den, därav kan det komma sånadär helt random "bloggpauser" som oftast bara håller i typ... en dag för mig. Mina känslor är berg-och-dalbana nuförtiden som ni kanske märker, eller det har varit så i några månader. Men nu ska det bli ändring! Inte för bloggens skull, utan för min skull.


Jag orkar inte springa samma runda om och om och om och om igen, jag är trött på det nu. Det kommer en stund, det behöver bara vara någon minut, några sekunder, då man inser att faktiskt så finns det inget att gå tillbaka till. Det hjälper inte att försöka säga något som man redan sagt förut för att det inte finns mer att säga, det finns inget som kan ändra. Ingenting kommer bli som förut, vad jag än gör. Därför måste man fortsätta att gå, det hjälper inte att titta bakåt, bara framåt. "Livet går vidare". Det är så många meningar som är sagda som har fastnat i mitt huvud och kanske kommer de alltid att vara där, kanske kommer jag att sitta där när jag är 70 år och fortfarande ha samma meningar och ord i huvudet, tänka samma tankar om hur jag kände, eller känner. Men man måste gå vidare, jag tänker inte försöka längre, jag är så trött på att bli sårad och är jag värd en chans, visst, ta den, för jag kommer inte att svika dig som förut. Men är jag inte värd en chans, låt mig då fan inte tro det. Jag är trött på att få mina känslor omkring-kastade, trött på att du gör narr av mig.
Personen som är "du" och "dig" kommer förmodligen inte ens läsa det här, inte ta sig tiden till att ens bry sig om hur jag känner, kan inte klandra honom/henne. Men om. Jag står kvar på samma plats och väntar föralltid.

Jag lyssnar på JB nu, påminner mig om Spanien och jag längtar dit och till sommaren som kommer. Hatar vintern, det enda bra är julafton, kanske min födelsedag också även fast den brukar vara rätt händelselös. Så hans röst och musiken bakom dunkar i hörlurarna, alla andra ljud runt omkring smälter bort och det enda jag hör är det jag vill höra, och tangenterna som knapprar. Jag önskar att det skulle ploppa till, det där ljudet när någon skriver något på facebook, sedan kommer texten på fliken upp ".... har skickat ett meddelande", den blinkar och det brinner i mig. Jag önskar att det vore en länk som kommit för att ta mig härifrån, ta mig i ide tills sommaren kommer och då tar mig den dit, bort härifrån och bara dit jag vill vara. Jag önskar att regnet ska sluta smattra mot rutan och istället ska lätta, tunna, snöflingor landa på fönsterrutan. De ska byta ut detta gula, fuktiga höstland till ett vitt, vackert vinterland.

Men önska hjälper inte, det tar mig ingenvart. Tårarna gjorde inget annat än att blöta ner mina kinder och min kudde, de hjälpte inte särskilt mycket, de fick mig bara att känna mig ännu mer patetisk. Så jag kanske önskar att jag gjort något annorlunda, tagit en krisväg, startat en låt och snurrat några varv, hoppat några hopp och gjort något för att få tankarna på annat. Nu lyssnar jag på Britney Spears istället. Känner mig stark, för man lär sig av sina misstag.

Jag orkar bara inte mer.

Hittade ett gammalt dokument som jag skrivit om.

While you're ignoring her,
another guy is giving her attention.

While you're giving her problems,
another guy is listening.

While you're are to busy for her,
another guy will make time for her.

While you're making her cry,
another guy is trying to make her smile again.

And when you're not sure if you still want her,
another guy has already figured it out.

Tralala. Jag hatar regn och längtar mest av alla på hela jorden efter sommaren och vill att den ska komma nu. Vill ut och springa i solen, bli brun, håret blir solblekt, näsan flagnar, fräknar säger hej, mums. Sommar ♥

"Och då fattar jag varför man brukar säga att ord kan göra ondare än tusen slag. Han rörde mig inte, han kom aldrig ens i närheten av mig, ändå berörde han mig så djupt att hela jag låg utspridd i tusen bitar när han slet isär mig, inifrån."

"1234567"

1. Jag tänker alldeles för mycket.

2. Livet skulle vara så sjukt tomt utan musik.



3. Varje gång jag ser en söt/snygg kille blir jag kanon tomatröd i ansiktet.

4. En av de jobbigaste sakerna är att skriva/smsa en person gång på gång, men aldrig få något svar, sedan verkligen försöka låta bli personen för att slippa bli sårad varje gång, och sen få skulden för att vi börjar tappa kontakten.


5. Jag har nog aldrig längtat såhär mycket efter sommarn förut.


6. 90% av mina tankar under 1 dag går åt till en enda person.


7. Det lättaste sättet att gå vidare, är att leva.


8. Varje gång jag hör den här låten tänker jag på en speciell person, & jag lyssnar på den här låten väldigt ofta.


9. Jag gillar glass :>

10. Vissa saker behöver inte sägas med ord, de uppfattas ändå.